Building an Emotional Connection Towards Furniture: Aesthetics of Imperfection and Helplessness.
For my degree project, I have explored how design can be used to build emotional connections with furniture. My belief is that the slight imprecations and humane qualities in furniture attract a sense of empathy, affection and care. We can start seeing our furniture as our companions, things that have character and personality.
To further explore this idea, I’ve designed a collection of furniture with well-thought out finishing and acute attention to detail. However, in their design and proportions, there are one or two things that are not quite right, something we are not used to seeing. The furniture has also borrowed many features from babies, which we perceive to be cute and helpless and to whom we inherently feel an emotional connection.
The use of imperfect forms as well as humane features as a subtle design feature allows the viewer to interact with these themes on a subconscious level.
Building an emotional connection towards furniture: Aesthetics of imperfection and helplessness.
I mitt examensarbete har jag utforskat hur design kan användas för att skapa en känslomässig anknytning till möbler. Jag är av uppfattningen att den lätta förbannelsen och det mänskliga särdraget i möbler framkallar en känsla av empati, ömhet och omvårdnad. Vi kan börja se på våra möbler som vänner, saker som har karaktär och personlighet.
För att vidare utforska denna idé har jag utformat en möbelkollektion med en väl genomtänkt finish och särskild uppmärksamhet kring detaljer. Deras design och proportioner innehåller dock en eller två saker som inte riktigt känns rätt, något som vi inte är vana vid att se. Möblerna har också lånat många drag från spädbarn som vi uppfattar som söta och hjälplösa och som vi på ett medfött sätt känner en känslomässig anknytning till.
Användning av bristfälliga former såväl som mänskliga drag såsom ett subtilt formgivningsdrag gör det möjligt för åskådaren att interagera med dessa på en omedveten nivå.